Bilarna

Allt började med bilar. Tog körkort dagen efter att jag fyllde 18, men det dröjde förstås några år innan jag kunde köpa min första egna bil. Ibland fick jag låna mammas Polo, pappas Saab 9000 eller mormors gamla V4, men drömmen om att kunna köpa något eget och lite häftigare fanns alltid. Drivkrafterna var nog egentligen två saker: Lusten inför själva körningen och friheten att kunna ta mig vart som helst, precis när jag själv ville. Men det skulle dröja ända till 1994 innan jag till slut fick köpa min första bil, en rätt illa medfaren grön Golf GTI 16v av 1986 års modell. Gick som ett skott, men var också dyr att försäkra och en magnet för inbrott – till slut blev till och med larmet stulet! Rosten och den läckande solluckan ska vi inte ens prata om. Men den var min och tog mig på resor över hela Europa. Ända fram till kamremmen gick av några år senare. Efter Golfen har jag ägt ett tjugotal bilar, mer om dem blir det säkert i senare artiklar.

Motorcyklarna

Intresset för motorcyklar väcktes långt senare. Hade varken moppe eller hundratjufemma. Det fanns helt enkelt ingen relation till fenomenet motorcyklar i min närhet. Det man hörde på den tiden var att de vobblade titt som tätt och att man lätt hamnade i rullstol. Lät inte särskilt lockande. Jag hade nästan fyllt 30 när en kompis frågade om jag ville följa med på en tur med två gamla Husqvarnaenduros de hade stående i ett skjul. Vi lyckades både damma av och kicka igång dem och for sedan ut i ett skogsparti någonstans i Hälsingland. Ryggsäck med kaffe, macka och tändved för brasa var med. Efter en hel dags grussprättande var det bara att konstatera att jag fallit pladask – att åka motorcykel var allt jag gillat med bilar fast på steroider: Känslan av frihet var enorm, här kan du åka dit inga bilar kommer fram.

Och körupplevelsen är så mycket starkare när den är en harmonisk dans mellan kurvorna snarare än att bli kastad fram och tillbaka i ett bilsäte. Du ser och upplever också så mycket mer än från en bil, du blir liksom ett med omgivningen istället för att betrakta den på avstånd. För att inte tala om vilka hisnande prestanda som kunde köpas för småpengar.

Men sedan var det ju det där med faran förstås. Har alltid haft en stor respekt för vad som kan hända om man kraschar. Men någonstans är det kanske just faran som får en att vara helt här och nu, vilket ofta gör att eventuell oro och negativa tankar ofta bara försvinner när man rullat iväg. För mig har det inte heller funnits någon lust att tävla eller bli snabbast, och inte ens om jag velat hade jag haft vare sig förmåga eller riskvilja nog att komma först över någon mållinje. Jag letar istället efter det där gudomliga flytet genom kurvorna, att se nya platser och att slipa på förmågan att ta mig fram där terrängen är besvärlig. En oväntad punkt var att man också på något sätt blev del av ett klasslöst och frihetsälskande broder/systerskap: Alla hälsar, de flesta hjälper varandra. Men det allra viktigaste är verkligen den inre frid som kommer över mig när jag kör.

Motorjournalistiken

I en period mellan jobb på 00-talet tog jag kontakt med några motortidningar. Tänkte att det måste vara en dröm att ha som arbete att testa olika motorfordon. Har dessutom alltid gillat att skriva. Så småningom fick jag ett mer eller mindre fast frilansuppdrag på tidningen Automobil, en tidskrift för entusiastbilar som gjordes om i grunden ungefär samtidigt som jag kom in i bilden. Uppdraget lät mig varva det lite torrare egenföretagande jag lever på med pressresor, tester och annat. Det var verkligen kul att få vara med på den ambitiösa Automobilresan, inte minst på grund av alla kunniga och trevliga medarbetare som fanns på redaktionen. Tyvärr gick tidningen i graven 2011 på grund av lönsamhetsproblem.

Jag har sedan dess också frilansat, om än mer sporadiskt, för motorcykeltidingen Bike. Främst med olika resereportage, men jag har även varit med på tester ibland. Håller mig typiskt inom det så kallade adventure/offroadsegmenten där jag har starkast erfarenhetsbas. Antalet motorcykeltidningar har stadigt minskat med åren och efterfrågan på frilansmaterial är nu minimalt. Konkurrensen från motorcykelsajter och -kanaler på youtube har helt enkelt varit för stor.

På tal om Youtube, runt 2020 experimenterade jag ett par år med en egen engelskspråkig youtubekanal fokuserad på adventuremotorcyklar. Ett kul projekt, men det tog oproportionerligt lång tid att redigera filmmaterialet, samtidigt som det visade sig svårt att få meningsfull spridning och synlighet. Projektet är vilande, men alla gamla videos ligger kvar. Den intresserade kan söka upp kanalen ”Gas-O-Loon” på Youtube!

Anders hjulspår

Jag lägger mer tid än någonsin på att åka motorcykel och bil och drar ofta iväg på olika resor och events. Kände för ett tag sedan att det vore kul att åter igen skriva lite om vad jag gör, helst i skriftlig bloggform. Mest för mig själv, men är någon annan intresserad så är det förstås ett plus. Resultatet blev bloggen Anders hjulspår som du läser nu. Om du tycker att mina inlägg är intressanta, skicka gärna en länk till dina vänner, eller varför inte rekommendera mina inlägg på facebook och insta?