Himlen är nära på TET Balkan

Jag har under många år suktat efter att få köra offroadleden Trans European Trail (”TET”) genom Bosnien, Montenegro och Albanien. Orsaken är att många vittnat om att de allra bästa bitarna av TET finns i just dessa länder. Att få uppleva naturen, maten och människorna i den här delen av Europa har förstås också lockat. En torsdagseftermiddag i oktober är det till slut dags, vi lastar in hojarna i en lånad folkabuss och ställer sedan in navigatorn på den lilla byn Gracac i Kroatien, helt nära gränsen till Bosnien. Där bor motorcykelentusiasten Rod, en engelsman som erbjuder långtidsparkering på sin tomt, som ligger precis intill slutet på kroatiska TET.

Eftersom vi tog nattfärjan från Nynäshamn till Gdansk och övernattade utanför Wien, blir vi färdiga att rulla iväg från Rod först sent lördag eftermiddag. Dagens mål är att värma upp med den sista delen av kroatiska TET fram till bosniska gränsen. Och äventyret börjar verkligen direkt: Fem minuter in i turen slår min åkpolare Magnus en vurpa och sträcker till ryggen! Några värktabletter senare, och med lite värme i kroppen kommer vi dock in i åkningen trots den trevande inledningen. Vi följer leden ett par timmar och lyckas sedan hitta ett rätt risigt motell i Knin, Kroatien. Rummet är superbasic och de serverar sedan kall, seg, osaltad gris till middag. Men vi bryr oss inte, imorgon ska vi rulla in i Bosnien och turen kan börja på riktigt.

Dag 2 vaknar vi av att regnet öser ner utanför och ser på väderprognosen att det ska bli rekordkallt för årstiden under de närmaste dagarna. Vi klär oss tjockt, rullar iväg och når efter några mils åkning fram till gränskontrollen in till Bosnien. Vi har tyvärr inte fått med oss originalen av den blå delen av registreringsbeviset, vilket orsakar en del diskussion. Tack och lov nöjer sig kontrollanten till slut med en med en digital kopia på dokumentet.

Bosnien inleds med vindlande asfaltvägar i skogsbeklädda berg. Det är helt folktomt, och de låga molnen bidrar också till en spöklik känsla. Efter en stund viker leden in på en grusväg och vi tar efter ytterligare några mil den första av många valbara extraslingor, ibland för att nå en utsiktspunkt, ibland för att få mer utmanande åkning. Slingan slutar med ett övergivet hotell på en bergstopp, och utsikten är säkert fantastisk vid klart väder. Men nu ser vi tyvärr bara moln och dimma. Vi fortsätter att följa spåret genom stora, öppna dalar och berg med djupa skogar hela dagen. Ser inga restauranger, så det blir jordnötter och vatten ur tankväskan istället. Vägarna består av knytnävsstora stenar, berg i dagern och grus om vartannat. Ofta i serpentinform eftersom vi åker i bergig terräng hela tiden. Det är skakigt för händerna, och man vill gärna minska däcktrycket för att få en jämnare gång och mer grepp på den blöta stenen, samtidigt dyker det hela tiden upp vassa stenar som kan ge en punka. Provade att justera gaffeln och fick viss effekt av det, men ska man hålla upp tempot är det bara att köra stående och köpa att händerna domnar lite. På höjderna dyker det nu upp snö på vägen. Än så länge bara någon decimeter som mest. På väg ner från toppen slutar Magnus frambroms att fungera. Vi fattar först inte vad problemet är, men ser sedan att hela framhjulet glappar. Hjullagren har gett upp! Och det är fortfarande många mil till någon väg som är tillräckligt bra för att en bärgningsbil ska kunna ta sig dit. Vi beslutar att rulla på i 20 km/h medan framnavet ger ifrån sig allt mer elaka gnisselljud. Det fortsätter regna, är skitkallt och börjar mörkna. Vi lyckas till slut hitta en genväg ner till något mer civiliserade trakter, linkar vidare och når byn Kupres precis innan det blir beckmörkt. Vi åker förbi ett hotell som ser nersläckt ut, men drar i dörren och tack och lov är det öppet! Efter en varm dusch, två öl och lite mat är moralen återställd och vi kan börja planera hur nya lager kan fixas.

Morgonen efter ställer hotellchefens son upp och hjälper oss. Vi får skjuts till grannstaden 40 min bort. Där köper vi lager och hjälps sedan åt att montera dem. Vid lunch sitter hjulet på plats och vi rullar vidare utmed TET. Det uppklarnande vädret gör att vi nu ser mer av Bosnien: Dramatiska och vackra landskap nästan överallt. Vi gör en extraslinga upp på berget Plocno, som är cirka 2.200m högt. En stenig och ganska brant väg leder upp, och där uppe väntar fotdjup snö och rasbranter vid sidan av vägen. Men vi tuggar oss upp till toppen och hamnar, du gissade rätt, i molnen igen! Tydligt att åkningen är bäst på lite lägre höjd just nu. Kvällen avslutas på slingrande, bilbred asfaltväg som leder ner på lägre höjd. Skönt att få byta stenramlet mot asfalt en stund, och dessutom känna hur temperaturen stiger allt eftersom höjden minskar. Strax innan skymningen glider vi in i Mostar. Ortens namn känner jag mest igen från rapporteringen under balkankrigen, men både staden och dess legendariska stenbro är nu till största delen återuppbyggda lockar åter igen turister.

Den fjärde dagen börjar på asfaltvägar och leder oss ut ur Mostar, och slingrar sig sedan upp i serpentiner genom ett pass. TET bjuder verkligen inte bara på fin grusåkning, utan ser också till att få med de bästa asfaltvägarna. Här kan man välja på en nordlig och en sydlig del av TET Bosnien, vi väljer den nordliga eftersom vi fått tips om att den ska vara bäst. Efter några timmar på lägre höjd går sedan spåret upp över trädgränsen. Här har det kommit ännu mer snö, och vi får delvis hjälpas åt att skjuta och dra för att komma igen där drivorna lagt sig som tjockast. Stark vind och iskallt snöblandat regn sticker i ansiktet. Efter några tveksamma lägen med djup snö kombinerat med fara att rutscha ner för en brant bergskant lyckas vi till slut ta oss igenom och kommer ner till Sarajevo vid femtiden, blöta och kalla som hundar. Hotellets sköna värme ger oss möjlighet att torka allt som blivit blött. Vi ser inte så mycket av Sarajevo i det dåliga vädret, men det ger ett stort, utspritt och slitet intryck. Många hus behöver underhåll och bär dessutom tydliga spår av kulor och granatsplitter.

Följande morgon kan vi fastställa att vädret förblir kallt och att TET ska leda oss upp på ännu högre höjder under den kommande dagen. Vi tar därför beslutet att ta landsvägen ner till starten av Montenegros TET för att få lite högre temperaturer och mindre snö. Men det är ingen vanlig, svensk landsväg, utan den bjuder både på serpentiner och vackra utsikter. För varje mil blir det lite varmare. Via flaggor och symboler blir det tydligt att vilken folkgrupp som håller majoriteten i var och en av de samhällen vi åker igenom. Vid lunchtid stämplas vi ut från den bosniska sidan av gränskontrollen och in i den montenegrinska. Strax efteråt ser vi att TET-leden börjar i ingenmansland mellan de två stationerna! Vi talar med poliserna igen, åker tillbaka 100m och viker in på den avsedda vägen. Leden börjar med en supersmal asfaltväg, och blir sedan till grus. Vissa delar har ett utmanade underlag av stora stenar och superhal, regnmättad lera. 230 kg lastad, fulltankad 890 blir snabbt en handfull i motluten. Men vi tar oss igenom och rullar snart in i ett högfjällsområde med ganska djup snö, men som röjts från vägebanan. Gnistande vackert! Men till slut upphör det röjda området och vi tvingas hitta en alternativ väg tillbaka till TET. Denna omväg visar sig vara kanon, slingrande med magnifik utsikt och snart når vi i Savnik, där vi hittar en campingstuga i någon slags hobbitstil för natten.

Nästa dag är det klart och vindstilla. Kallt till en början med det blir snabbt mildare i solen. Nu tar vi den mer spektakulära, västra varianten av TET Montenegro. Det börjar med lite asfalt, men sedan leder TET på smala, steniga serpentingrusvägar uppför en nästan lodrätt bergvägg, som till sist når upp till en gräsbeklädd högplatå som varar i flera mil. Det enda liv man ser är fårskockar som fortfarande vaktas av herdar och stora grå vallhundar. Tydligen finns det gott om både varg och björn här uppe, så man får nog hålla lite kolla om fåren ska bli kvar. Vissa vallhundar får frispel när man åker förbi och försöker valla in en i flocken med nafsande utfall. Skönt med tjocka stövlar och knäskydd. Hamnar till lunch på en improviserad restaurang på en bergssida. Ingen talar annat än montenegrinska så teckenspråk gäller. Vi gissar att ordet omelett borde vara internationellt, och de verkar förstå oss. Men tillsammans med omeletten serveras sedan rätt efter rätt, allt tydligen producerat på den lilla bergsfarmen intill! 10 euro per person kostar frosseriet – en av de mer prisvärda lyxluncherna jag ätit!

Kanske på grund av paltkoman lyckas jag efter lunch få framhjulssläpp i en gruskurva och går omkull. Slår tyvärr i knät rätt hårt, går OK att åka vidare, men jag förblir halt under resten av resan. Några mil senare kommer dessutom hela resans körningsmässigt kanske coolaste del och jag får skärpa till mig trots att knät jävlas: En brant stigning på många hundra höjdmeter på ett rödaktigt jordunderlag. Däcken ger driv, men bra med gas krävs. Det är för brant för att stanna och plåta, då kommer vi nog inte igång igen. Sjukt kul med full endurokänsla. Men jag undrar hur det hade gått om det varit blött och jorden hal? Dagen avslutas med en nyasfalterad serpentinväg från bergen ner mot huvudstaden Podgorica där det redan blivit mörkt när vi hittar vårt hotell.

När vi ska fara iväg dagen efter drar Magnus lite i sitt bakhjul och satan, nu har det också blivit glappt! Jag kollar även min hoj, som inte gått mer än dryga 1300 mil, och det visar sig att mitt framhjul inte är bättre heller: Stenmorasen formligen äter hjullager. KTM:s enda återförsäljare i landet ligger bara en kvart bort och de kan tack och lov hjälpa oss direkt. Strax före lunch kan vi komma iväg från Podgorica och TET tar oss sedan ner på större asfaltvägar ner mot gränsen till Albanien. Ingen gränsvakt visar mer än förstrött intresse för våra papper och vi kan snart bomba ut på TET Albanien. Leden börjar med fina asfaltvägar i bergen i landets norra del. Vi kan redan notera att standarden på byggnader, bilar, mm är ännu mer varierad här än i de andra länderna. Men vägarna är kanon och vi hamnar längre fram på eftermiddagen på spännande breda grusvägar med hisnande stup intill. Vägarna krymper allt eftersom, innan de till slut leder ut på slätten igen och når så småningom den större staden Schkoder. Trafikkaoset och gatubilden påminner mer om tidigare resor i Marocko än om Europa. Innan skymningen fallit hittar vi ett bra hotell med säkert parkeringshus. Hittar senare en bra restaurang med den lokal specialiteten lamm i yoghurt, och träffar andra turister som uppskattar Albanien för sina vackra platser, goda mat och låga priser.

Den nionde dagen börjar med ett plattare område med svepande sköna grusvägar och lägre höjder än tidigare. Temperaturen är nu behagliga 20 grader och strålande sol. Vi följer sedan en, slingrande asfaltväg som helt saknar trafik. Jag kör först och har precis börjat få lite feeling i nerläggen, när det bakom ett skymt krön visar sig att vägen till hälften rasat ner i klyftan nedanför! Lite senare dyker en lång och meterbred spricka upp mitt i vägen. Inga varningsskyltar eller inga försök till åtgärd kan anas. Man lär sig snabbt att detta land har fantastiska grus- och asfaltvägar, men att man alltid måste vänta sig det oväntade.

En bit in på eftermiddagen kommer vi in i Nationalparken Lure, en av TET Albaniens bästa, men även mest krävande delar. Strax innan vi svänger in i parken möter vi en äldre kvinna helt klädd i svart. Hon ser på oss med allvarlig min och gör sedan korstecknet. Vi uppskattar allt stöd, även från ovan, för i Lure är stigarna smalare, branterna brantare och vägarna stenigare än på andra ställen. På många ställen rasar det dessutom regelbundet. Vi ser knappt människor eller hus på flera timmar och utmanas av vägar som spolats bort, steniga stigningar, men kommer still slut ner på andra sidan, helt nära den nordmakendonska gränsen. En timme efter att mörkret fallit rullar vi på kvällens hotell.

Alla som rör sig på hotellet har snaggat hår, adidasbyxor och en fet lyxbil på parkeringen utanför. Vet inte om detta är ett maffiatillhåll eller om detta bara är stilen som gäller här. Men alla är supertrevliga och maten den bästa vi fått på länge.

Nästa dag fortsätter turen söderut med sköna grusvägar i början och sedan den kanske bästa asfaltväg jag åkt på flera år. Vindlande med stora höjdskillnader, perfekt underlag och nästan noll trafik. Våra Motozdäck är grova, men det går absolut att ha kul med dem även på asfaltvägar, i alla fall så länge det är torrt. Vid lunchen träffar vi den första TET-åkare som vi mött på hela resan: Tyske Michael i sextioårsåldern, som kör ensam. Många gör tydligen det, men det är knappast idealiskt givet att det kan hända rätt mycket och då är det skönt att vara flera som kan hjälpa varandra. Han kör en KTM 690, vilket nog är den idealiska hojen för TET här nere. Våra 790/890 Adventure R-maskiner funkar också bra, men känns väldigt tunga i när det blir brant, regnhalt eller finns grovt rullgrus.

På eftermiddagen följer vi TET i en flera mil lång flodbädd. Här finns omväxlande storsten, grus och vatten. Och seg lera, ska det visa sig, Magnus kör först och hamnar snart i ett parti med mörkt, oklart underlag. Fjopp, säger det, så står hojen fast upp till hjulaxlarna i vattenmättad lera åt kvicksandshållet. Vi försöker få loss hojen, men den har sugit fast illa och sjunker sakta ner allt djupare. När man står bredvid och lyfter fastnar man själv också. Vi börjar båda bli nervösa för att det här kanske inte lyckas, men gräver till slut upp runt framhjulet, välter motorcykeln och drar med långa dragband upp den till fastare mark. Utpumpade rullar vi den sista vägen till ett litet familjedrivet hotell i byn Gjerbes. Allt är mycket enkelt, och när räkningen för middag med öl och vin, övernattning och frukost med nybakat bröd för två personer sedan ska betalas, slutar den på 60 euro! Det går att resa extremt billigt i Albanien.

Den sista TET-dagen börjar med en tur upp på berget Tomorr, som både erbjuder en majestätisk utsikt från sina dryga 2379 meters höjd, och är den högsta punkt du kan köra till i Albanien. Platsen är helig för lokalbefolkningen och här bor enligt seden Fader Tomorr, en jätte som bärs upp av fyra örnar. Resten av dagen bjuder på många små vägar med stora stigningar och rullgrus, krävande men kul. Framåt kvällskröken når vi till slut fram till Medelhavet, provkör förstås gruset på stranden och rullar sedan på nästan tomma asfaltvägar ner till badorten Saranda där det blir en sista övernattning innan vi börjar återresan upp mot Gracac där bilen står.

Summeringen blir att detta verkligen är en upplevelse utöver det vanliga. Körningen och naturupplevelserna är båda exceptionella samtidigt som detta är länder som både är spännande och billiga att resa i. Om du funderar på att åka samma tur som vi, glöm inte heller att länderna utvecklas och så småningom säkert kommer att inför mer begränsningar i var man får åka hoj. Så åk medan det fortfarande går!

Utrustning

• Ju lättare motorcykel, desto bättre. Ta hellre en KTM 640, Honda 300 eller rent av en endurohoj än en stor, tung äventyrare. Minimera även packningens vikt. Framför allt i blött väder är man tacksam för varje kilo man slipper.
• Du behöver inte tält. Det är lätt att hitta billigt boende på de flesta ställen med hjälp av booking.com. Billiga hotell kostade runt 20-40 euro per rum och natt när vi åkte i oktober. Tält ger förstås friheten att kunna övernatta överallt, men det är inte tillåtet.
• Vi använde riktigt grova däck (Motoz Desert HT), vilket underlättade i många lägen. Vi lade dessutom i pinfärska tjockslangar i både fram och bakkhjulet. Med ett tryck på 1,5 kg bak och 1,8 kg fram hade vi rimligt med grepp och slapp mirakulöst nog punkteringar.
• Tänk på att det både kan vara både varmt och extremt kallt och blött, framför allt på de höga höjder som leden ibland når. Funkar bra att köra med offroadutrustning med god ventilationsmöjlighet och samtidigt ha med regn- och förstärkningsplagg.
• Förbered hojen innan. Delar som hjullager, koppling, däck/slang och kylning får jobba stenhårt. Se till att allt är fräscht innan du åker.
• Ta med extraslangar, däckjärn, pump, verktyg, tejp, buntband, kniv, mm. Överväg att ta med extra hjullager.
• Ta med pass, körkort, blåa registreringsbeviset och ett grönt kort från ditt försäkringsbolag (beställs innan resan).

Övriga tips

• Rekommenderas inte för nybörjare, delar av terrängen är krävande att köra i, framför allt vid regn.
• Bästa tiden att åka är sen vår och tidig höst. Då slipper man sommarhettan, men snön är borta på hög höjd.
• I Bosnien finns minfält kvar sedan kriget, på något ställe även helt nära TET. TET-vägarna är alltid säkra men det är ibland förenat med livsfara att ge sig in i skogen.
• Du kommer inte så långt på en dag. Räkna med 20-25 mil per dag på dessa steniga, slingrande vägar. I behagligt tempo med pauser kommer man igenom Bosnien på ungefär 4 dagar, Montenegro på 2 dagar och Albanien på 4 dagar.
• Undvik att åka när det är mörkt. Småvägarna kantas av stup och underlaget ständigt varierande. På större vägar finns oväntade hinder och främst i Albanien något mer exotiska trafikbeteenden.
• Fungerar oftast bra att betala med kort, även om vissa ställen tar lite mer betalt då. Ta dock med lite euro i cash, vissa ställen på avlägsna ställen tar bara kontanter. Du behöver inte växla till lokal valuta i Bosnien och Albanien, euro fungerar.
• Dataroaming är dyrt i alla tre länder. Överväg att köpa kompletterande SIM eller gör som vi, surfa bara när du har wifi (finns på hotell och restauranger överallt) och använd endast roaming i undantagsfall.
• Visa hänsyn när du åker och anpassa fart och beteende, framför allt där det finns människor och djur.
• På www.transeurotrail.org finns massor av ytterligare information, möjlighet att ladda ner gpx-filerna, mm. Allt är gratis och tillgängligt för alla.
• För oss var själva turen billig, medan transporten ner med färjor, bränsle, hotell och motorvägsavgifter var dyrare. Värt att kolla om man kan få sin hoj nertransporterad och sedan flyga ner istället.