Nya nakenhojen Triumph Trident 800 lovar busig, lättkörd prestanda och nygammal look. Till ett konkurrenskraftigt pris dessutom. Jag kollar om allt verkligen stämmer.
Text och foto: Anders Adolfsson
Blev riktigt glad när Triumph hörde av sig och undrade om jag ville låna deras nylanserade nakenhoj Trident 800 över helgen. Har flera kul minnen från hisnande provturer med Speed Triple, Daytona och andra av Triumphs vassa väghojar från 00-talet, så svaret blev såklart JAAA!
I dagens snåriga mc-värld av hybrider och crossovers hamnar Trident i subsegmentet ”nakna roadsters”, tänk en enklare sporthoj som blivit av med kåporna och fått en mer upprätt körställning. Stilen känns som en modern nakenhoj som kompletterats med vissa retroelement, till exempel det stora runda lyset och ett instrumentkluster med klassiskt utseende.
Men jag undrar först om jag kommer att få plats på lilla Trident, mer än en gång tidigare har en überkompakt körställning fått mig att skriva av alla planer på att äga motorcyklar av den här typen. Med mina en och nittio blir det ofta knävinkel i gräshoppestil, och krampen knackar snart på dörren. Men jag kan direkt avskriva dessa farhågor, jag sitter utmärkt på Trident, behöver inte ens justera fotbroms och växelspak.
Redan efter att ha rullat 200 meter vet jag att vi kommer att gilla varandra. Allt känns lätt och lekfullt, och man tar sig helt obesvärat fram genom trafiken. Reglagen sitter där de ska, har rätt känsla och är enkla och intuitiva att sköta. Motorn är fortfarande under uppvärmning, men svarar fint redan på låga varv. Ljudmässigt håller den sig lite i bakgrunden, men vid pådrag hör man direkt det välbekanta hesa morret från radtrean.
Efter en kvart på väg ut ur Stockholm är motorn varm och jag ger fullt genom några växlar ut på en motorvägspåfart. Och det är ju själva satan vad den går! Motorn kliver på fint redan på lågvarv, blir stark i mellanregistret och får fullständigt frispel över 7000 varv! Jag kör ofta stora twinnar som har mer pulver än Tridents 115 hästkrafter, men den här kombon av högvarvseffekt, kompakt format och klistriga gatdäck gör accelerationen spektakulär. Och ljudet i de övre registren liknar en morgonhes Pavarotti under uppsjungning, helt fantastiskt! Motorns fyrverkeri tar inte slut förrän vid 11.000 varv. Vill nästan tro att toppeffekten är konservativt angiven, så snabbt känns Trident subjektivt.
Men det finaste med maskinen är inte toppeffekten utan att den är så välartat njutbar överallt i registret. Det finns gott om kraft på alla varvtal, ingen konstig tvekan och inte heller någon överdriven gaskänslighet. Under 3000 kan man möjligen känna en liten vibration, men den är irrelevant eftersom man alltid ligger högre i varv än så när motorcykeln är på rull. Den drar inte osedligt mycket bensin heller, jag bokförde strax över 0,5 liter per mil i snitt under dagen, vilket ger en praktisk aktionsradie på 25 mil. Ett förstklassigt motorbygge, hatten av.
Växellådan, som ligger ovanför (!) vevaxeln fungerar bra. Det finns kanske lådor som är ännu mer distinkta och mekaniskt precisa, men det här är väl godkänt. Quickshiftern funkade kanon både vid upp- och nedväxling.
För att våga använda fartresurserna behöver man som bekant känna sig trygg med bromsarna. Och det är man verkligen, de biter förstklassigt i de högfartsinbromsningar jag provar. Det fina greppet i Michelin Road 6-däcken bidrar förstås också till detta.
I stadsmiljö och på de trafikintensiva motorvägarna runt Stockholm trivs Trident som fisken i vattnet. Att rulla förbi köer är smidigt och enkelt, men man får hålla i sig för att inte gå full hooligan mellan filerna. I tajta lägen störs man lite av att styrutslagen är begränsade.
Fortsätter någon timme på landsvägar en bit norr om stan. Komfortbetyget blir lite blandat: Den nakna byggfilosofin utan kåpor och med upprätt körställning ger vindtryck på i princip hela kroppen, och det blir ganska snabbt tröttande. Vid längre transport hamnar ofta runt 100 km/h där fartvindens tryck fortfarande är långsiktigt uthärdligt. Men den vind som träffar huvudet är å andra sidan ren och fri från turbulens, vilket gör att man slipper skakande hjälm och ringande öron. Originalavgassystemet, som är generöst med välljud när man ger gas, blir nästan tyst i jämn fart, vilket jag uppskattar. Bland originaltillbehören finns en Akrapovic-slutburk, men jag undrar om den behövs: Triumph har verkligen fått till balansen mellan att å ena sidan låta njutbart motorljud höras vid acceleration, och å andra sidan undvika ringande öron vid jämn fart. Sadeln fungerar också bra för mig. Även efter flera timmar i sträck känner jag inga behov av att ställa mig upp för att avlasta rumpan.
Instrumentklustret är en blandning av små LCD- och TFT-skärmar, mer rymmer ändå mycket funktionalitet. Här finns tre körlägen (Rain, Sport, Road) med olika gasrespons och regleringströsklar för ABS och antispinn. Man kan även koppla ur antispinn helt, vilket rekommenderas om du ska ut och busköra, regleringen är abrupt. Menysystemet innehåller även funktioner för uppkoppling mot mobil och navigation. Guldstjärna för den föredömligt enkla farthållaren på vänster handtag. Tryck in knappen för att frysa den fart du befinner dig i, slå av genom att använda broms eller koppling.
Över till de småvägar som jag siktat på. Här går hojen lekande lätt mellan kurvorna, och låter sig styras både genom att förflytta vikt och motstyra, eller både och i lämpliga proportioner. Fjädringen känns generellt fast och förtroendeingivande, men där asfalten blir ojämn når komponenterna sin gräns, det blir studsigt och man får sakta ner.
Trident ger generellt känslan av kvalitetsbygge, men kanske inte full premium. Mindre detaljer avslöjar att man någonstans ändå tvingats bygga mot en budget. Exempel på detta är old-school-inställningen av förspänning på bakdämparen medelst vridbar bricka.
Det finns tre färger att välja på, grå, röd eller svart. Alla har urläckra guldfärgade fälgar. Vill påpeka att det finns ”tail tidy”-kit på eftermarknaden som får bort det klumpiga arrangemanget för bakre stänkskydd och registreringsskylthållare. Gör underverk för totalintrycket tycker jag.
Priset är satt till 109.500, vilket känns prisvärt i relation till den spektakulära prestandan. Kolla försäkringen innan du slår till bara, nämnda prestanda riskerar att kosta på den fronten istället. De närmast direkta konkurrenterna är sannolikt Yamaha MT-09, Kawasaki Z900 och Ducati Monster, alla aningen dyrare och med ett utseende utan retroflörtar.
Summeringen av Trident 800 blir mycket positiv: Trevlig, lättillgänglig och med massor av karaktär kommer den att charma alla som väl kommer upp i sadeln och får prova!
