Nya sektioner på TET Norge testade!

I slutet av augusti fick jag veta att Trans Euro Trail, den kända grusvägsleden för motorcykel som går genom hela Europa, skulle få nya sträckor i Norge (se www.transeurotrail.org). De hittillsvarande sträckorna har varit fokuserade till de centrala delarna av landets södra halva (”norska klumpen”), och går huvudsakligen genom vackra fjällandskap. Inte tekniskt krävande, men fin grustouring likafullt. Dessa sträckor har bara fått mindre förändringar under senare år. Samtidigt finns fantastiska små asfaltvägar i landets västra, mer kustnära delar. Men eftersom TET:s idé från början har varit att erbjuda rutter med grusvägar, har det helt enkelt aldrig blivit några spår genom västra Norge. Men nu har det norska TET-gänget tänkt och om kommer inom kort att lägga ut en mängd nya rutter i västra Norge. Eftersom jag själv kan uppskatta fin åkning på små asfaltvägar precis lika mycket som på grus, tycker jag att det är helt rätt.

Eftersom jag ändå hade planerat att åka runt i Norge en vecka i september, tog jag kontakt med den norske ”Linesman” Tore, dvs den person som ansvarar för dragningen av TET i landet, och frågade om jag kunde provåka sträckorna innan publicering. Erbjöd mig förstås också att rapportera tillbaka vad jag tyckte om dragningarna, eventuella hinder, fina campingställen och annat som kan vara värt att komplettera gpx-filerna med innan rutterna publiceras. Han tyckte detta var en utmärkt idé och bad särskilt om feedback för den kommande sektion 4 från Lysefjorden i sydväst upp till Hardangerfjorden, en sträcka som inte hade blivit teståkt ännu. Jag fick gpx:erna för alla nya sektioner och insåg snabbt att ett jättejobb hade lagts ned av det norska TET-gänget. De nya lederna går från Kristiansand i söder, där färjeanslutning från Danmark finns, och vidare hela vägen upp och förbi Lofoten hela vägen upp till Nordkap! Det rör sig inte heller om en nord-sydlig led utan flera nya varianter kommer att erbjudas. Finns även anslutningar in till Sverige vid Torsby i Värmland och i jämtska Gäddede.

For från Stockholm på kvällen på söndagen den 30 augusti, tog en enkel övernattning i Karlstad och gled följande dag över gränsen in i Norge. Fortsatte på stora vägar, genom tunneln under Oslofjorden och efter ytterligare någon timmes färd nådde jag Notodden där leden är som närmast om man kommer från Oslohållet. Fylld av förväntan gled jag så in på TET, som rätt snabbt lämnade civilisationen och bjöd på en utmärkt serpentinväg uppför ett berg och vidare västerut - stark start! Det fanns två alternativa rutter västerut därifrån jag kom, jag valde den sydliga då den norra passerar Rjukan där jag varit förut. Just Rjukan är i och för sig fint, men det är ju alltid kul att se nya ställen.

Norges finaste bidrag till världens vägnät måste vara den supersmala asfaltvägen. Finns i oändlig mängd över hela landet och rymmer knappt en bil och en mc i bredd, medan två bilar måste leta en mötesplats om de ska kunna passera varandra. Denna vägtyp är verkligen perfekt för oss motorcyklister – kurvig, kul och dragen till de mest osannolika ställen. Misstänker att samma vägar blir mer frustration än körglädje om man åker bil pga av att det blir svårt både att mötas och att köra om. Avverkar många mil av dessa småvägar redan under denna första dag, ibland avbrutet av transporter på lite större vägar. Bergen blir allt högre och brantare ju längre västerut leden går. Passerar egentligen bara en längre grussträcka, som kommer mot slutet av dagen. Kul med lite omväxling i underlag. Från sadeln kan jag notera att landets rikedom ser ut att ha spridit sig ut även i de mindre samhällena, nästan alla hus ser väl underhållna ut och det finns folk i de flesta av dem. I mindre utvecklade delar av Sverige kan man se många hus i sämre skick, i vissa landsdelar även många som övergivits.

Mot kvällen rullar jag in i den vackra turistorten Dalen i Telemark Fylke. Orten är mest känd för det anrika Dalen Hotel, invigt 1894, där kapitalstarka turister från Norden och Centraleuropa semestrade när seklet var ungt. Byggnadsstilen kallas dragestil, och drar åt norsk nationalromantik. Hotellet håller sig dessutom med ett eget spöke, såväl som ett hål i taket efter ett pistolskott som avlossades under den tyska ockupationen. Receptionisten meddelade att de hade ett rum kvar, och för detta ville hon ha 4000 NOK per natt. Långt över min budget, men jag fann ett hack: Tog in på vandrarhemmet 200 meter bort, och tog sedan en öl i Dalen Hotels salong istället. Rummen ska ändå inte vara någon större dela av totalupplevelsen, sägs det. Hade jag rest i sällskap hade jag övervägt middag i den tjusiga matsalen, men nu fick det bli det en sylta på byn istället.

Följande morgon fortsätter det fina vädret. Det är vindstilla, sol och höstfriskt när jag rullar iväg vid åtta, men snart närmar sig temperaturen 20 grader. Leden börjar lustigt nog österut trots att den ska ut till kusten i väst. Förstår snart varför: Den följer en utmärkt grusväg utmed Bandak-sjön som sedan leder till en serpentinväg uppför berget med lite övergiven känsla. Sedan vänder leden västerut, går ibland på små, ibland lite större asfaltvägar och viker sedan in på den magiska väg 450 som mil efter mil går genom ett månlandskap i en enda lång serie av svepande, rytmiska kurvor. Mot slutet kastar sig vägen ner från 900 meters höjd ner till havsnivån genom en nästan osannolik följd av serpentinkurvor. Nere väntar byn Lysebotn där vägen tar slut vid fjordstranden. Men det finns en färja (OBS att färjan går sällan och måste förbokas på rodne.no). Färjan går utmed spektakulära Lysefjorden ut mot Stavangerhållet. Efter någon timmes färd ska jag av i en ort som heter Songesand. Här börjar också sektion 4, just den del som Linesman Tore har bett mig att provköra extra noga och återrapportera om.

Men Songesand är ingen ort utan egentligen bara en färjebrygga med en väg som synbart fortsätter i ingenting. Bara jag rullar av färjan, ingen annan. Följer sedan vägen utmed bergskanten, varefter den slingrar sig upp över fjället och till sist ner mot de mer bebyggda dalarna längre norrut. Högsta klass! Till slut landar spåret i väg 13, vilket är en av de nationella turistvägarna i Norge. Och det betyder förstklassiga vyer, men som det fåsiffriga vägnumret antyder är detta också en lite större väg med mer trafik. Bryter dagens åkning vid Nesflaten. Där finns det så kallade Energihotellet, en före detta övernattningsbyggnad för ledningen på det lokala vattenkraftverket. Huset ritades av den kände arkitekten Geir Grung 1963, och klamrar sig fast vid en bergssida. Inredningen är stramt minimalistisk i den tidens anda. Priset var OK för att vara Norge och maten på kvällen riktigt bra. Gästerna runt mig talade många olika språk och visade sig vara där just på grund av arkitekturen (www.energihotellet.no).

Vaknar tidigt och kan konstatera att finvädret bytts mot hällregn och +7. Väderapparna utlovar dessutom att pinkandet ska fortsätta hela dagen. Jag kör i ett Klim Traverse skalställ i Goretex med crosskydd under. Det har funkat bra i regn, men börjar nu få några år på nacken och läcker lite om det regnar intensivt under flera timmars tid. Kompletterar därför med ett tunt regnställ ovanför, dunjacka under och kör hantagsvärmen på högsta. Rullar sedan tillbaka in på turistvägen 13 och rör mig vidare norrut. Fina vyer, men lite stor väg som sagt. Den preliminära TET sektion 4 har fyra olika avstickare som Thore bett mig detaljkolla. En mot Blåsjö som bjuder spektakulära vyer, men som blivit avstängd på grund av ett vattenkraftsbygge. De andra två har förbudsskyltar och bommar, och visar sig inte heller vara så intressanta, vilket gör att bara en blir kvar. Men det gör inget, huvudspåret är så fint att det räcker och blir över. Framför allt efter att leden viker upp på berget och går på småvägar över Röldalsfjället. Här ser jag att en del husbilar tagit sig upp. Vilka hjältar – vägen är smalare än bilarna och kantas av avgrunder! Leden ansluter sedan tillbaka till 13 upp till Odda, som ligger vackert vid fjorden, men stadens enorma smältverk förtar fjordromantiken. Åker in i en vägtunnel västerut och följer sedan fjordkanterna under en stor del av dagen, med undantag av superfin avstickare upp på fjället hela vägen fram till kanten av glaciären Folgefonna – den fick vara kvar. Regnet fortsatte och blev iskallt uppe på 1150 meter där vägen tog slut. Blev ett snabbt foto och sedan ner igen. Det är många klimat som ligger nära varandra här: Från den isande kalla stenöknen och glaciärerna på högfjället till fjordkanternas ädellövträd och äppelodlingar. Stranden utgör den tunna strimma som folk egentligen lever på. Framför dem ligger vattnet och bakom ryggen en otillgänglig brant. Utmed fjordkanten ser man på långt håll många silverlinjer mot en bakgrund av skog och klippor, det är hundratals vattenfall, där vart och ett förmodligen skulle kvala in som en sevärdhet i Sverige. Kort efter detta tar sedan sektion 4 slut vid Utne. Jag rullar vidare lite till utmed nästa TET-sektion, och kommer via färjor, broar och en passage över fjället till slut till Viköyri där det blir övernattning.

Dagen efter utlovas omväxlande sol och moln men inte regn – skönt. Leden vänder nu ännu mer västerut och går både över land och utmed fjordkanter, sedan vidtar en passage över Gaularfjellet som är oerhört fin både vad avser körning och vyer. Körglädje i topp på de delar där inga hus ligger intill med ständiga kurvor när vägen följer strandkanten. Sedan viker leden av på en nästan osannolikt liten väg som klättrar utmed lodräta klippkanter och upp över fjället vid Vadheim. Här finns många olika varianter att åka men jag tar sikte på Målöy, en hamn för stora fiskebåtar längst ut i kustbandet. Fortsätter så långt ut på Målöy som jag kan komma. Här ute i havsbandet är det mjukare berg täckta med gräs. Påminner en del om Irland eller Skottland. I detta landskap går ensamma små vägar de sista kilometrarna ut till Kråkenes fyr. Vore fint att tälta på ett av de här mjuka kullarna och kolla på solnedgången, men längtan till ett torrt och varmt rum och en öl är för stor idag.

Norr om Målöy ligger en halvö som heter Stadlandet. Jag når dit följande morgon. Regnmolnen hänger lågt, vilket gör det synnerligen fotovänligt: Lord-of-the-Rings hade lätt kunna spelas in här. Men några hundra höjdmeter upp på utsiktspunkten Vestkap, dvs så långt västerut man kan komma på det norska fastlandet, är utsikten förmodligen fantastisk, men inte idag: Det är bara en ärtsoppa av grå moln. Når lite senare Sunnmörehalvön, känd för sina dramatiska, spetsiga berg, som även kallas Sunnmörealperna. Området är även känt för att vara hemmet för landets andra skriftspråk nynorsk, som ju skiljer sig en del från det vanligare bokmålet. Många, även jag själv, känner också området för sina fina möjligheter till toppturer på skidor under vintern.

Följer havskanten tills leden viker upp mot berget vid Hunneset och efter att passerat höjden når ner till Saebös färjeläge på andra sidan. Nu har sikten blivit bra och man ser berg framför sig som når ytterligare en storleksordning. Och just det område som ligger framför mig är nog också det norska område som är mest känt bland svenska motorcyklister: Stryn/Geiranger/Trollstigen. Av goda skäl, området är nästan osannolikt i sin dramatik.

Färjan landar i Urke och jag rullar vidare mot Hellesylt där leden vill ta en färja till Geiranger. Så vackert här så att jag stannar och plåtar lite för ofta och därför lyckas missa denna färja. Nästa går om två timmar och tar dessutom en timme att nå fram - fan. Kollar in kartan och ser att ju går att åka runt via Grodås och Stryn. Detta visar sig vara ett lyckokast! Efter en inledning på lite större vägar når jag sedan Stryn, och vägen upp mot fjället vid efter denna ort har först härliga svepande kurvor, och innan tunneln tar man av på den så kallade Gamla Strynvägen som är ytterst smal med omväxlande grus och asfalt och som leder upp över fjället. Där den några mil senare och på hög höjd ansluter till den väg som leder ner till Gerianger, når nog turen sin höjdpunkt vad gäller utsikt. Tar en avstickare upp på berget Dalsnibba där vägen når upp till nästan 1500 meter och man på en häftig utsiktsplattform kan se ner där dalen faller ner till havsnivå nere vid Geirangerfjorden. Vägen upp till Dalsnibba är avgiftsbelagd, men det var det värt. Har du bara en långhelg i Norge kan du fokusera resan till detta område.

När jag parkerade på hotellet nere vid Geiranger stötte jag ihop med den norsk motorcyklisten Henrik, som tog en tur över helgen. Vi snackade lite TET över en öl och beslöt att slå följe följande dag.

Lördagen bjöd på pangväder, sol och vindstilla och vi rullade vidare utmed leden förbi Geiranger, Trollstigen, med mera. Ett måste på varje tur i detta område. Men efter Åndalsnes siktade TET ut mot kusten och den kända Atlanterhavsveien, en vägdel som går i yttersta havsbandet med höga broar. Utsikts- och fotovänligt med ur ett körningsperspektiv kanske mindre intressant. Vi siktade istället på den kända Aursjövägen. Vi nådde den vid genom att följa fjordkanten till Eresfjord och sedan styra upp mot bergen. Även denna väg var en absolut höjdare. Det är en grusväg som stiger brant, med avgrundsdjup bredvid serpentinerna. Leder sedan upp mot ett vattenmagasin och vänder sedan norrut mot Sunndalsöra. Mycket fin åkning, häftigast på upp- och nervägen. Förstår dock att den utlämnats från TET då det finns många stugor och folk i rörelse mot slutet av vägen, vilket leder till att den nog inte klarar de volymer som TET kan innebära. Vildren som behöver lugn verkar också få myndigheterna att överväga stängning. Kul att få lite sällskap till kaffepauserna efter att ha kört ensam i nästan en vecka.

Det hade nu blivit sen lördag eftermiddag och det var dags för mig att sakta vända hemåt. Övernattade i skidorten Oppdal och fortsatte följande vidare mot sydost. Vägarna var förvånande kurviga och fina och landskapen allt mer folktomma ju närmare svenska gränsen jag kom. Körde över vid Idre och nådde på kvällen fram till Stockholm efter 90 mil i sadeln den dagen.

Kan bara konstatera att de nya sektionerna på norska TET blivit mycket bra. Jag hann ju bara provköra delar av det nya, men resten håller säkert samma höga klass. Förvänta dig bara inte grus, det är väldigt begränsat av den varan. Den största delen går dessutom på allmän väg, vilket också innebär att det är färre bomavgifter än på de hittillsvarande sektionerna. En annan bra sak är att alla betalvägar jag nu passerade hade automatisk skyltavläsning, vilket är ett lyft från innan då man ibland förväntades lägga ett kuvert med kontanter i en låda intill vägen. Man kan registrera sitt fordon på ferrypay.no och passpay.no så dras avgifterna automatiskt på ditt kort. Annars kommer det tydligen hem ett brev i efterhand, men då tillkommer nog en del avgifter.

Det förtjänas att nämnas att det generella prisläget i Norge är ansträngande för en svensk. Det man köper under en sådan här resa är främst övernattningar, mat och bränsle, och alla dessa delar är mycket dyrare än i Sverige, ibland skiljer det 30-50%, och ibland gäller dubbla priset. Tillåter vädret att du campar och fixar egen mat finns det verkligen pengar att spara. Norge har en liknande typ av allemansrätt som vi och du får slå upp ett tält under förutsättning att du är minst 150 meter från närmaste hus. Att bryta hastighetsgränserna i Norge är också dyrt, men det fina är en generell 80-gräns gäller även på de minsta vägarna, där du nästan aldrig behöver upp över 80 för att körningen ska bli kul. Bevakningen på dessa mindre vägar verkar dessutom vara obefintlig. På de transportsträckor som går över större vägar hade jag däremot varit försiktig, här ser man både poliser och dessutom automatisk övervakning ibland.

Summeringen blir att detta är ett fantastiskt tillskott till det befintliga TET Norge och att du redan nu kan överväga att planera in en tur hit för sommaren 2027!