Vi testar de två ytterligheterna i KTM:s adventuresegment: Lätta, prisvärda 390 Adventure R mot grusbesten 1390 Adventure R med extra allt. Kan mindre vara mer, eller är mest helt enkelt bäst?
Text: Anders Adolfsson. Foto: Anders Adolfsson och Magnus Strand
Kort sammanfattat: KTM 390 Adventure R
+Körglädje.
+Varvglad, kul motorkaraktär.
+Extremt lätthanterlig.
+Bekvämlighet OK även för längre resor.
+Ergonomi passar även kortare, lättare förare.
+Lågt pris.
−Motor vridsvag i botten, tjuvstannar gärna i terräng.
−Fjädring OK, inte mer.
=Utmärkt för nybörjaren eller den erfarne som vill ha en mer lätthanterad motorcykel.
Kort sammanfattat: KTM 1390 Adventure R
+Körglädje!
+Kanske världens bästa mc-motor. Kan allt från lugn till explosiv. Oerhört karaktärsfull.
+Välavstämd fjädring.
+Mycket effektiva bromsar.
+Bekväm på långresan.
+Maffigt utseende
−Svårhanterlig i terräng, vid vändningar, mm.
−Infotainment har onödiga småmissar.
=Oavsett om du ser den som en adventurehoj eller en sporttourer med gruskompetens: Det är omöjligt att inte älska 1390. Tills du sitter fast i leran.
Downsizing verkar vara trenden bland offroadintresserade just nu. Många har genom åren lockats av de största maskinernas mullrande charm, och har dessutom sett olika endurohjältar som Chris Birch eller Pol Tarres köra sina 1290, Ténéré eller Africa Twin på sätt som ingen trodde var möjliga. Men när man som normalåkare vågar sig ut på allt mindre stigar kör man snart fast eller välter, och då känns verkligen varje kilo. Kör man ensam kan man rent av hamna i situationer där man inte kan ta sig från stället. Allt detta gör att många nu sneglar på något som är lättare att manövrera, lyfta och som också tål en kullkörning bättre.
Även på en 390 kan man göra fina ställ. Men det kräver löst underlag och att man ligger rätt i varvtalsregistret.
Ett svar på den frågan är KTM:s nya 390 Adventure R. Fabrikens mål har varit att erbjuda en liten, lätthanterlig äventyrshoj som ändå erbjuder vindskydd, ABS, bekväm sadel och lång räckvidd. När man provar 390 måste man också förstå att det inte bara handlar om lätt, utan också om att kunna erbjuda ett lågt pris: 390 kostar under 80.000 kronor ny. Förväntningarna på komponenter och utrustning måste ses genom det filtret.
Här låg ett träd över TET-leden men det gick att köra runt i skogen.
Om man inom ramen för adventuresegmentet vill hitta en motpol, så ligger vår andre duellant, 1390 Adventure R, bra till. Här har KTM fortsatt att kombinera det som i alla fall på papperet verkar helsnurrigt: 170 hästkrafter och ett 21/18-tums offroadanpassat hjulset! Ingen annan tillverkare tar ut svängarna så här långt och man måste bara lyfta på hatten för KTM för att de vågar släppa extrema produkter.
Med 390 kan man lätt ta sig runt bland trädstammarna när leden är blockerad.
Med 170 hästar kan man lätt få loss 1390-aktern på alla typer av grusvägar och i alla farter.
Från KTM i Örebro har vi lagt upp en tvådagars rundtur i Bergslagen. Den ska representera den blandning av åkning som äventyrshojar normalt utsätts för. Inledningen är en motorvägsetapp, sedan blir det kurviga asfaltvägar, grusvägar och traktorvägar. Hittar vi lerhål så ska vi självklart ner i dem också!
När man kör omkull med 1390 är den en best att få upp igen. Försumma inte ben- och ryggträningen.
Jag börjar med att åka 1390, och redan under stadskörningen på väg ut mot motorvägen känns det att mycket har hänt jämfört med den 1290 jag själv ägde fram till 2020. Bygget ser fortfarande rätt massivt ut på håll och det är därför med en inledande respekt som jag rullar iväg. Men inom sekunder känner jag mig hemma - nya 1390 har blivit mindre topptung vilket även gjort chassit lekfullt lättstyrt. Dunlop Trailmax Raid 50/50-däck sitter monterade och deras fina asfaltgrepp i kombination med motorns björnvrid verkar gärna vilja skicka upp framhjulet när man vrider på gasen. Jag är 190cm lång och gamla 1290 hade en alltför skarp knävinkel för min smak. Den nya sittställningen känns aningen rymligare, men jag skulle ändå skruva dit låga fotpinnar om det vore min egen hoj.
390 trivs utmärkt bland rötter och sten.
Motorn är ett mästerverk, lugn och vibrationsfri när du bara vill rulla, och helt explosiv när du gasar. Väl ute på motorvägen gör den mjukt stoppade sadeln och vindskyddet att milen rullar undan fint. I högre fart ger de stora 21/18-hjulen en gyroeffekt som gör 1390 lite trögstyrd. Testhojen visade till skillnad från min gamla 1290 inga tendenser till vobbling på offroaddäck, men är inte heller lika laserstabil som en sporttourer på 17-tumshjul. Det med ratt ställbara vindskyddet funkade utmärkt för min åkkollega Magnus 182 cm, medan jag får lite mer turbulens över hjälmen både i högt och lågt läge. Kanske en spoiler på överkanten skulle ge mig den sista vindkomforten? Förbrukningen håller sig rimlig givet prestandan, vi kunde notera dryga 0,6 l/mil i snitt.
På den här gamla förmodeligen övergivna banvallen låg spåret ännu kvar. Man vill inte fastna mitt i rälsen om det kommer ett tåg.
Jag byter till 390 på en avfart och kan direkt märka en bra sittställning och en hyggligt bekväm sadel. Instrumenteringen är avskalad jämfört med 1390, men elektroniken innehåller ändå allt du vill ha på en äventyrshoj: ABS du kan stänga av på bakhjulet, några ride modes för olika åkförhållanden, och en quick shifter, dvs kopplingslös växling. Motorn är en liten 399-kubiks enstånka på 45 hk, men via balansaxlar är den föredömligt vibrationsfri, framför allt över 5000 varv. Och där ligger man ofta, annars händer inte särskilt mycket. Men vid 7000 kommer en härlig topp och den lilla maskinen drar sedan glatt ända upp mot 10.000-strecket! Trots varvorgierna håller sig förbrukningen låg, vi hamnade på 0,4 l/mil i snitt, men det går säkert att komma lägre vid lugn körning. Kåpglaset är ganska högt och funkar helt OK, långa motorvägsetapper kommer att vara uthärdliga, om än knappast njutbara. Även här funkar allt ett snäpp bättre om man inte är längre än runt 180cm.
390ans lätthet och smidighet gör den lämplig både för nybörjare och de som vill känna sig tryggare när terrängen blir svår.
Efter någon timme svänger vi av in på små asfaltvägar, och här börjar även det gpx-spår som jag lagt upp för turen. 1390 har ett navigationsläge i sin påkostade, högupplösta display, men den kan inte ta emot gpx-filer. En olycklig miss eftersom det är just den typ av navigation som de flesta använder vid den här typen av körning. Det bästa vore väl att ha en mindre skärmdel för hastighet, varvtal och varningar, och en annan, större androidbaserad-navigationsskärm ovanför. Vi får använda telefonen som ledsagare istället.
1390 har en mycket påkostad stående touchdisplay. Alla funktioner och reglage är dock inte helt intuitiva.
Enklare display på 390. Men funkar utmärkt och är enkel att handha.
Viktigare är att 1390 går som en dröm på asfaltvägarna, det svängvilliga, lekfulla chassit gör att man bara tippar in hojen i kurvorna. Fjädringen är mjuk och följsam och gör det tryggt att lägga ner djupt även när asfalten är dålig. Och när man bromsar dyker den inte överdrivet, samtidigt som bromsverkan är urstark. Vilken växel du ligger på är av underordnad betydelse, det finns alltid vrid i överflöd. Och kopplar man ur stödsystemen vill den upp på bakhjulet ur varje kurva. Som du förstår kommer man snart på sig själv att köra som en idiot – 1390 har en oerhörd förmåga att locka fram problematiska trafikbeteenden!
Mil efter mil på banvall. Ibland slätt och ibland med sandig stalp. Kul!.
Men lilla 390 är inte svarslös, i samma miljö biter den tillbaka med aktiv och intensiv motorcykelglädje: Om man kör aktivt och utnyttjar kraften mellan 7.000-9.500 varv kan man hänga på en 1390 ganska bra så länge vägen inte öppnar upp. Men då är det full makaron hela tiden, och skärmen blinkar vilt när rödmakeringen närmar sig och det är det är dags att trycka i nästa växel med quickshiftern. Det är ett underskattat nöje att köra en motorsvagare motorcykel så fort man bara kan!
390 visar gärna sin lekfullhet när den får en chans. Ibland kan mindre vara mer.
Även 390 känns trygg i asfaltkurvorna och bromsarna har bra bett trots att det bara är en enkelskiva. Den låga vikten och det välavvägda chassit gör att man respektlöst kan kasta den genom kurvkombinationer, nästan med supermotokänsla.
Torra skogsmaskinspår fungerar utmärkt med 1390. Men med hala stenar eller lera är man snabbt dyngtorsk.
Oktoberljuset försvinner snabbt, och efter en natts vila följer vi morgonen efter den röda gpx-linjen in på Bergslagens grusvägar. 1390:ans mjuka fjädring och lättstyrda chassi gör den förvånande lättåkt så länge det rullar på. Vill du hänga ut baken för att tajta till linjen genom en kurva räcker alltid kraften till. Kan notera att 1390 blivit smalare över midjan, antagligen för att de kortväxta ska nå ner med benen. Nackdelen är att jag inte får någon vidare kontakt med knäna när jag står upp och kör, kanske någon rallysadel ur tillbehörskatalogen kan lösa detta? Fjädringen är ställbar för kompression, retur och förspänning både fram och bak. Den når ändå sin gräns när vi kör genom stalp. När man står på över stalpkrönen slår 1390 till slut igenom, precis som alla andra adventurehojar jag kört. Stalp är helt enkelt bortom vad de normalt konstrueras för. Men de riktiga utmaningarna med 1390 kommer när det inte längre rullar, utan när man behöver manövrera runt eller över hinder. Bara att göra en elefantvändning på grusväg kräver bestämdhet och starka ben, och ska man skjuta eller lyfta är den blytung. Det låg ett träd över den grusväg vi åkte på och vi funderade flera gånger innan vi gav oss ut i terrängen för att hitta en väg runt. Det rekommenderas att gå och kolla först så att inga delar är mjuka eller hala. Den här gången gick det fint, men hur många gånger har jag inte slitit med en fastkörd 1290 så att svetten sprutat?
Oplöjd stubb är svårslagen som lekplats.
Det är just här som det blir som mest befriande att kliva upp i sadeln på en 390: Allt går lätt! Vända? På en femöring! Behöver du dra eller lyfta dig ur en situation känns den subjektivt hälften så tung som en 1390 (176 fulltankade kilon står mot 248). En talande observation är att 1390 är lika tung som en 390 där föraren fortfarande sitter på. Nyckeln till 390:s lätthanterlighet att den både är lätt och låg, vilket gör att man snabbt tappar respekten och bara kan ha kul. Visst hade man önskat lite mer vrid ute i terrängen, man får möta med varv för att inte få tjuvstopp. Jag som är lite längre får också en överdrivet kompakt körställning när jag står upp: Styret blir för lågt och för nära i förhållande till fotpinnarna. Allt det här går förmodligen att fixa med lägre fotpinnar, en högre sadel och de justeringsmöjligheter som redan finns. Men 390 passar tveklöst bäst för mindre förare. Fjädringen funkar helt OK, men det studsar hårt när man kör ner i potthål och nog tyckte jag att aktern kändes oväntat lös ibland. Fjädringen fram är justerbar för kompression och retur, bak även för förspänning. Även här slår det till slut igenom i stalpen, men senare än med 1390. Om du köper en 390 och efter ett tag vill ha bättre fjädring kan det vara bra att veta att KTM:s dotterbolag WP erbjuder en mycket sofistikerad XPLOR Pro eftermarknadsfjädring för ett pris runt 25.000 kronor.
1390ans motor fjädring och bromsar gör den till en pärla på kurviga asfaltvägar.
Magnus fick tidvis kämpa för att behålla framhjulet på marken!.
På svenska slingrande grusvägar hänger man på en 1390 bra, men även här gäller det att ligga på rätt växel efter kurvan. Man kan heller inte få sladd på beställning, här gäller detta träffa powerband och att underlaget är löst.
390 är en fin följeslagare när man ska upptäcka nya grusvägar.
Turen närmar sig sitt slut och vi funderar på vem som egentligen vann den här fighten? Egentligen meningslöst när vi talar om så olika vikt- och prisklasser. Är du nybörjare, eller angelägen om att hitta något lätthanterligt kommer 390 att stärka dig i att våga upptäcka även de mindre stigarna, sanden och leran. Du kommer inte att bli efter på de kul vägarna heller, oavsett om det rör sig om asfalt eller grus. På sikt finns kanske en risk att du växer ur 390 och vill prova något mer karaktärsfullt, men många kommer nog att förbli väldigt nöjda också.
1390 har massor av stödsystem som kan användas när man är ute och sladdar.
1390 köper du som vill ha en sportig touringmaskin med kompetens för grusväg. Och är du både fysiskt stark och teknisk kan du förstås ge dig i kast även med tuffare offroadutmaningar. Den dryper av karaktär, attityd och kompetens. En 390 köper man nog främst för vad den kan, en 1390 både för vad den kan och för vad den är!
Tekniska data KTM 390 Adventure R
Motor:
En cylinder, 399 cm3, 45 hk, 39 Nm.
Transmission:
6 växlad manuell växellåda, kedja.
Fjädring:
WP APEX. Fjädringsväg fram 230 mm. Fjädringsväg bak 230 mm.
Bromsar:
Fram: 1x 320mm. Bak: 1x240mm.
Tankrymd:
14 liter.
Räckvidd:
Drygt 30 mil.
Våt vikt (fulltankad):
176 kg.
Sitthöjd:
870 mm.
Markfrigång:
272 mm
Däck fram/bak:
Fram 90/90-21. Bak 140/80-18.
Färger:
Orange/vit/svart.
Pris:
79.900.
Tekniska data KTM 1390 Adventure R
Motor:
V-twin (75 grader), 1350 cm3, 175 hk, 145 Nm.
Transmission:
6 växlad manuell växellåda, kedja.
Fjädring:
WP XPLOR. Fjädringsväg fram 240 mm. Fjädringsväg bak 240 mm.
