Långtest av sporttourern KTM 1290 Superduke GT

Österrikiska KTM har med sin devis ”Ready to Race” alltid lockat de gasglada. Och gasglädjen har ju även präglat hur företaget drivits. Lusten efter att ta marknadsandelar blev så stor så att produktionen rullade på för högvarv långt förbi punkten när marknaden vände ner under 2023. Resultatet blev att 100.000-tals hojar stod osålda i lager. Sedan tog pengarna slut och hela bygget gick förenklat uttryckt i konkurs 2024. Efter en period av rekonstruktion tog indiska Bajaj över. Men det fina för oss kunder var att de nya ägarna nu behövde rea ut nämnda lager – chans för oss kunder att göra kap med andra ord. När rean hållit på ett tag till verkar ett antal varianter framstå som svårare att sälja än andra. Inte för att de är dåliga på något sätt, tvärtom. Men de verkar ha tilltalat en smalare publik eller ur någon annan aspekt hamnat bredvid huvudfåran. Jag tänker främst på 890 SMT och 1290 Superduke GT. Jag har ju själv en 890 Adventure R som jag är jättenöjd med, men vore det inte kul att komplettera med en riktig dunderburk att åka asfalt med också?

Minns med stor värme min urcharmiga sporttourer Ducati ST4s, som jag ägde under några år på 00-talet, men som till slut fick gå för att försäkringspremierna blev galna. Är inte just en 1290 Superduke GT en modern version av samma grundläggande tanke, att kunna korsa kontinenter i hög fart och sedan ha kul på alpvägarna? Den har en 1,3 literstwin på 175 hk, stor TFT-display och massor med annan utrustning och lanserades på prisnivån 240.000 för dryga fem år sedan. På senhösten 2025 erbjöds jag en ny 24:a för 160.000 jämnt inklusive det så kallade tech packet, som låser upp alla körlägen och extrafunktioner. Jag slog till!

Det blev förstås inte mycket åkt under vintern, men jag kunde konstatera att sittställningen var oväntat kompakt, framför allt var måttet mellan fotpinne och där överdelen av knät tar i urgröpningen i tanken, för långt på mig. Men med några eftermarknadspinnar från Knight Design blev allt bra.

När vårsolen började visa sig blev det några provkörningar: Att bara dra igång motorn i garaget var alltid kul och ljudet lät lagom mulligt och fint redan med originalsystemet. Provade lite olika körlägen och gasresponsinställningar. Trivdes bäst med direkt gasrespons, och det känns verkligen som en jättehand skickar dig mot horisonten när du vrider handtaget. Det är också tydligt att maskinen inte riktigt trivs på låga varv, det skakar lite vid pådrag och känns allmänt oharmoniskt under 3000 varv.

På jobbsidan blev det lugnt i maj. Beslöt därför att verkligen köra in motorn med en resa ner till alperna och tillbaka. Tänkte att jag kör snabba vägar ner till Berlin, varefter jag lägger upp ett spår som fokuserar på att ta sig ner till alperna och sedan pricka av alla alppass jag kan hitta från Slovenien i öst till Schweiz i väst.

Det var lätt regn och +6 måndagen när jag lämnade Stockholm. Dagsmålet var Malmö, men jag skulle även stanna hos handlaren JE68 i Löddeköpinge där jag förbokat 100-milaservice. Det blev en iskall, blöt och faktiskt gaska trist inledning. I Norrköping slutade det i alla fall att regna. Och glädjen av att komma iväg på mc-resa efter den långa vintern var stor, så jag stannade och värmde mig med jämna mellanrum och höll humöret uppe utan problem.

Vid Hallandsåsen kom solen fram och det torkade upp. Försökte hitta bästa läget på den ställbara rutan och fanns snart en position helt utan turbulens, men som ändå lyfte bort det mesta vindtrycket över bröstet.

Efter lite väntan blev JE68 klara och framåt kvällen hittade jag ett rum i Malmö. Tog en lång promenad i den sköna vårkvällen, hade hunnit bli 18 grader nu! Kanske är Malmö Sveriges mest underskattade stad, man hör mycket negativt, men en sådan här kväll när man går utmed Öresund är det verkligen jättetrevligt.

Nästa morgon startar twinnen först efter lite tvekan, verkar vara lite tungt för startmotorn att dra runt hela härligheten. Blir också något felmeddelande som sedan försvinner efter ett tag. Märkliga meddelanden om fel som sedan självläker kom några gånger under resan. Korsar Öresundsbron i det klara, men kalla vädret. Siktar på Berlin, eftersom jag ska passa på att hälsa på min son som bor där. Blir därför färjan Gedser-Rostock. Väl iland börjar jag köra lite hårdare och kan konstatera att 1290:an inte är lika svängvillig som de offroadare jag normalt kör. Att bara motstyra räcker liksom inte, här måste man verkligen förflytta vikt åt sidan för att åstadkomma tydlig riktningsförändring. Gissar att jag bara behöver vänja mig lite. Prövar högre lufttryck, men det får ingen större effekt.

Motorvägen mellan Rostock och Berlin har en hög andel fri fart. Och 1290:n går ju fantastiskt här: Tryggt och bekvämt att ligga och powercruisa i 180. Över 200 går också, men då börjar det bli blåsigt. Parkerar i vänsterfilen och njuter av farten i det torra vädret. Sexans växel är så hög att den i praktiken knappt används - skulle nog gå nog utmärkt att dreva ner lite. Sadeln är tillräckligt bra för långresa, men man märker hur bra det är med adventurehojarnas möjlighet att köra bekvämt stående och därmed lasta av baken under långa körpass. Märks tydligt att motorn slickar i sig mer bensin när det går fort, det blir tätare mellan tankstoppen. Under resan var det normalt 0,6 liter/mil som gäller, men om man ligger på hårt blir det uppåt litern. Givet prestanda är detta helt OK, men den är absolut törstigare än min 890 som oftast nöjer sig med 0,4.

Drar i handbromsen i Berlin några dagar. Förutom att träffa grabben blev det turism på stan. Vilket ställe det här är. Enormt stor sammanhängande innerstad, extremliberalt och med en spännande modern historia. Och billigt för att vara en västeuropeisk huvudstad. För den motorintresserade kan jag speciellt rekommendera ett besök på Classic Remise, ett ställe där privatpersoner ställer ut sina klassiska fordon för allmänheten.

Färden går vidare torsdag morgon. Återigen svinkallt ute, men inte blött. Min rutt med småvägar lämnar Berlin och går söderut, men vägarna jag hittat visar sig inte vara särskilt intressanta, så jag drar ut på motorvägen och siktar på Dresden. Efter den staden ska det bli bergigare och där kan man anta att åkningen blir bättre. Men efter en timme fullständigt öppnar sig himlen i ett slagregn som aldrig vill ta slut. Mitt goretexställ ger till slut upp för regnet och den låga temperaturen. Det går inte att fortsätta. Jag planerar om och hittar ett hotellrum i Dresden istället. Efter att ha hängt allt på tork blir det stadspromenad i denna pärla till stad. Det mesta blev ju förstört under i en eldstorm under andra världskriget, men sedan dess har den historiska innerstaden byggts upp igen. Den gamla bebyggelsen är dessutom kombinerad med byggnader som tydligt tillkommit under socialismen, och en del som är nytt. Åk hit!

Morgonen efter klär jag mig i de underbart torra mc-kläderna och rullar vidare söderut på mindre vägar. Efter en stund åker jag in i ett område som kallas ”Sachsiska Schweiz”, där det visar sig finna många små fina vägar utmed de berg och klippformationer som finns här. Korsar gränsen till Tjeckien som bjuder på fina svepande kurvor bland kullar och berg. Planen var att hinna in i Österrike denna dag, så jag tar lite snabbare vägar, och kommer mot kvällen in i norra Österrike och viker till sist av ner mot det erkänt vackra området Salzkammergut som jag ska utforska följande dag. Blir övernattning i Altmunster vid Traunsee, en av alla vackra sjöar i detta område.

På lördagmorgonen är det vindstilla och sol med löfte om lite högre temperaturer. Salzkammergut är sagolikt vackert med sina sjöar vid sidan om spektakulära berg och pittoreska små byar. Nu är det lugnt, men jag kan tänka mig att det blir nerlusat med turister här senare på säsongen. Följer nu det spår som fixat hemma och jag tycks ha lyckats bättre här nere än uppe i Tyskland, det är fina dalar avbrutna av mindre pass i ständig huvudrikting söderut. Söder om Villach kommer det första riktiga alppasset med Wurzenpass som tar mig in i Slovenien. Sedan vänder min röda spårlinje västerut och in i Italien. Vägarna är grymma, passen avlöser varandra och utsikterna hänförande. Efter alla serpentiner har jag nu vant mig vid mitt trögsvängda chassi, men 1290 GT verkar ändå trivas bättre med lite större kurvradier, tänk racerbana. Men här nere är det oftast tajtare än så. Det går ändå utmärkt genom alla hårnålar, framför allt om man rullar igenom med anlagd bakbroms, men den här maskinen är avgjort mindre lekfull på riktigt små, knixvägar än en adventurehoj. Man vill ju få bort sissy-stripesen, dvs delen längst ut på sidorna av däckens slitbanor som förblivit oslitna för att man inte vågat lägga ner tillräckligt. Och det går fint att lägga ner hårt när beläggningen är perfekt, men trots att jag provar en mängd olika lägen på den semiaktiva fjädringen tycker jag att den hamnar i otakt över ojämnheter och inte inger det förtroende jag vill ha om inte vägen inte är 100% plan, vilket den nästa aldrig är i alperna. Kanske är däcken gamla, hojen är ju ändå producerad två år tidigare och har stått i lager sedan dess, men jag lutar nog åt att fjädringen inte riktigt gillar denna miljö.

Hittar ett italienska familjohotell i den sömnigt charmiga lilla byn Ampezzo (ej att förväxla med mer kända Cortina d’Ampezzo längre västerut). Hinner med en lång promenad på vandringslederna i bergen runt byn.

Den följande dagen fortsätter spåret rakt västerut. Vädret är omväxlande sol och gråkallt. Passerar ett antal motorcyckelmeckan exempelvis Passo Falzarego, Passo Pordoi och Passo Sella. Under högsäsong är det så mycket trafik på dessa vägar att åkningen blir klart lidande, men nu är det en som en dröm: Jag åker hela pass utan att möta eller behöva köra om en enda själ! Höjdpunkten i kurvglädjen är nog Passo Pordoi vars beläggning passar min GT extra bra. Fortsätter västerut tills jag blir trött och stannar till sist i Ponte di Legno.

Även här är det sömnigt värre, vädret är svalt och det är ännu en bit till säsongen börjar, det gör att det knappt är en besökare i byn. Hittar till slut ett öppet hotell. I repan frågar de om jag vill äta på kvällen, vilket jag gärna gör. Inget annat ser heller ut att ha öppet. Har noll förväntningar, men för de fem gästerna på hotellet presterar kock och hovmästare en italiensk femrätters av yppersta klass till ett helt överkomligt pris. Oslagbart!

Även måndagen bjuder på kallväder, men på väg ut ur Ponte di Legno anar jag ändå inte vad som ska komma idag. Tar mig via cykelklassikern Passo Mortirolo ner till Tirano. Jag ska in i Schweiz idag, och enda rimliga sättet att åstadkomma det är att åka över Berninapasset, 2330 meter över havet som högst. Det är kallt redan nere dalen, men vägen stiger och stiger. Snart börjar snöflingor singla och en minut senare åker jag i tät, blöt snöglopp. Ännu högre upp börjar snön samla sig på vägen och jag får krypköra. Den blöta snön börjar dessutom ta sig igenom stället och jag blir allt kallare. Men jag kommer över passtoppen utan missöden och rullar sedan nedåt. Kommer in i St Moritz iskall, byter underställ på en mack och försöker få upp värmen med kaffe, godis och varmkorv. Har tyvärr även Julierpass kvar innan jag kommer in i mer låg liggande och varma delar av landet. Några timmar senare kan jag bryta dagen hemma hos min en kompis som bor i Zug.

Hade planerat att fortsätta i alperna in i Frankrike, men kollar in väderkartan och ser ännu mer köld och blöta på gång! Det ser bättre ut att hålla sig i bergsområdena runt Rhen, dvs Schwarzwald på tyska sidan och Vogeserna i Frankrike. Vänder därför åt nordväst och njuter hela dagen av sol och perfekta, tomma vägar, både på tyska och franska sidan. Vogeserna visar sig vara speciellt intressanta. Ont om folk, charmiga små byar, ofta med vinodlingar, och generellt en lågbefolkad, nästan övergiven känsla. Även om jag nu bara är i ett hörn av Frankrike bekräftar detta min uppfattning om hur mycket detta stora land har att erbjuda. Förirrar mig ut vad som känns som ingenstans och hittar där ett charmigt litet hotell vid en sjö mitt i skogen.

Får nästa dag klart för mig att det legendariska 24-loppet på Nürburgring går kommande helg. Sätter kurs dit, inte för att se racet, men för att se fansen! Kommer fram på torsdagen innan själva loppet dragit igång, men fansen har redan kommit i hundratusental, trots iskyla och strilande regn. Lägger en halvdag på att vandra runt hela banan för att ta in spektaklet. Kul att se!

Den sista morgonen sätter jag så kurs hemåt, blir en lång dag av motorvägskörning, övernattning i Helsingborg och sedan den sista biten hem. Så länge det är torrt kan man resa snabbt på den här hojen. Härligt även att kunna köra förbi några av de trafikstockningar som alltid plågar motorvägarna i Tyskland. Under resans 550 mil har jag kommit fram till att den här motorcykeln verkligen är kapabel. Men kanske inte på de saker som jag främst vill ha en motorcykel till. Jag vill åka mest på de minsta asfalt- och grusvägarna, jag vill ha en fjädring som förblir urtrygg över ojämnheter, jag föredrar lätt framför tung, toppeffekt över 100 hk är i princip irrelevant. Men gillar du sportig körning på lite öppnare vägar och vill ha en kraftig karaktär kan dessa överblivna 1290 GT verkligen vara ett kap för dig.

Tekniska data:

• Motor: 75 graders v-twin, 1301 cm3, 175 hk, 141 Nm.
• Transmission: 6 växlad manuell växellåda, kedja.
• Fjädring: WP semiaktiv. Fjädringsväg fram 125mm. Fjädringsväg bak 156 mm.
• Bromsar: Fram: 2x 320mm. Bak: 1x240mm.
• Tankrymd: 23 liter.
• Våt vikt: 232 kg.
• Sitthöjd: 835 mm.
• Däck fram/bak: Fram 120/70-17. Bak 190/55-17.
• Färger: Orange.
• Pris: Förr 240.000. Nu 160.000.